For the love of a genre

Vad kan väl vara mer lämpligt än ett kärlekstema, så här ett fåtal dagar innan en kärleksfokuserad ”helg” som relativt nyligen importerats från landet ”over there” för att få oss att köpa blommor och hjärtformat godis?

Och om inte annat är det ju ett tema som erbjuder nästan ett oändligt antal möjligheter till exkursioner ut i filmens mer eller mindre oländiga tassemarker. Ville jag vara riktigt, riktigt (riktigt!)  lat skulle jag bara ha kunnat reprisera mitt föregående temainlägg, eftersom min utmaning bestod av kinesiske Wong Kar-wais In the Mood For Love.

Men kärleksturerna mellan Mrs. Chen och Mr. Chow var tillräckligt prövande utan att jag ska behöva upprepa dem en gång till. Ville jag vara nästan lika lat skulle jag kunna se vilken slumpartad kärleksfilm som helst, vare sig jag väljer drama eller komedi finns det väl i alla fall en handfull att välja på… I filmhyllan här hemma stod exempelvis Remember Me (ska den få mig att se Robert Pattinson i ett annat ljus?), Effie Briest (tyskt kostymdrama är ju aldrig fel), Wuthering Heights (brittiskt kostymdrama är ännu mindre fel) eller klassikern It Should Happen to You (Jack Lemmon är aldrig fel) och bara skrek efter lite uppmärksamhet.

Man skulle också kunna tänka sig ett urval citat från den synnerligen trevliga boken What I Love About Movies, där folk som Jude Law, Quentin Tarantino eller varför inte Kristen Stewart lägger ut texten om varför just de älskar just film (möjligheten att drömma sig bort, att dela en upplevelse med ett gäng främlingar i en biosalong, you name it…).

Men jag fick en annan idé, Jag har länge tänkt riva av en filmserie vars själva utgångspunkt bygger på en stor kärlek till skräckgenren från både manusförfattaren Kevin Williamson och regissören Wes Craven. En av de sista julledighetsdagarna fick alltså bli en Scream-dag.

För de som läst min blogg tidigare kommer det knappast som någon överraskning att jag är gammal nog att ha upplevt fräschören hos Scream när den kom på bio 1997 (produktionsåret är dock 1996, vi är ju inte sällan lite efter). Första halvan av 90-talet bjöd på en hel del bra film (jag har till och med utnämnt 1993 best-movie-year-ever), men särskilt mycket skräck fanns det inte bland dem. Thrillers – ja (The Ususal Suspects, Seven, osv), skräck – nej. En snabb slagning på IMDb levererar titlar som Interview With the Vampire, Frankenstein, Wolf, Needful Things, Species och Dr. Giggles. De få bra filmerna jag får ögonen på är exempelvis Coppolas Dracula (som dock inte är särskilt läskig), In the Mouth of Madness och Candyman. Annars är det en hel massa fjanterier och uppföljare.

Filmer som drev med genren var naturligtvis inte okända, inte ens före Scary Movie-franchisen. På “topplistorna” för skräckfilmer från det tidiga 90-talet återfinns obegripligt nog både Dracula: Dead and Loving It, Buffy the Vampire Slayer och Army of Darkness. För att undvika missförstånd: de två senare är (särskilt jämfört med den första) inga dåliga filmer, men de är inga skräckfilmer.

I detta landar så Scream, en film som i nära nog varje scen visar upp en sällan skådad fingertoppskänsla för genrens förutsättningar och historia, som utnyttjar dem för själva händelseutvecklingen och som samtidigt lyckas vara genuint läskig. Icke att förglömma att mannen vid rodret var mr. Elm Street himself, Wes Craven (då tyckte jag fortfarande att första Freddy-filmen var något av det läskigaste jag någonsin sett. Det var före Ringu…).

Eftersom Scream gick bra och manusförfattaren Kevin Williamson redan klurat på en fortsättning blev det givetvis uppföljare. Redan 1997 kom klassiskt döpta Scream 2 och den följdes 2000 av Scream 3. Som ett litet bortskämt sladdbarn kom sedan Scream 4 2011.

Originalets inledning etablerar tidigt vad saken gäller – det vi ska få se är inte bara en ”vanlig” telefonterrorslasher utan en film som är medveten om var den hör hemma. Stackars Casey Becker trakasseras med en filmquiz och när hon inte vill spela med blir uppringaren förbannad: ”Don’t you watch scary movies?!” (originaltiteln skulle faktiskt ha varit just Scary Movie, men den ändrades i sista sekunden av Weinsteinbröderna till Scream).

Sedan fortsätter själva historien med den mystiske mördaren som hemsöker småstaden Woodsboro samtidigt som åskådarna ges distans till det som händer genom filmnörden Randy Meeks som har full koll på genren och vad som krävs av både honom och alla andra inblandade. Han listar de tre huvudsakliga reglerna som krävs för att överleva en klassisk skräckfilm (Halloween eller Friday 13th), varav ingen visar sig stämma fullt ut i Scream-universat. Sidney Prescott har sex och överlever ändå, Randy själv är packad och överlever ändå och orden ”I’ll be back” hörs så ofta att det inte går att hålla reda på om de som säger dem överlever eller inte.

Detta med regler åtföljer sedan filmserien, vilka också utspelar sig i miljöer som i sig blir meta-blinkningar till skräckgenren. Originalet är en high school-film, tvåan en college-film, trean på en filminspelning av en film som i sig är en remake av Scream-historien och i fyran är vi tillbaka på high school.

Om originalet är medvetet om att det är en skräckfilm är naturligtvis filmerna 2-4 extremt medvetna om att de är uppföljare samt i viss mån remakes och reboots. Tvåan inleds exempelvis klurigt både med scener från den fiktiva filmen Stab som är en filmatisering av det som hände i originalet och en diskussion där ett gäng filmstudenter konstaterar att ”The entire horror genre was destroyed by sequels!”.

Eftersom uppföljarmedvetenheten till viss del spelat ut sin roll i tvåan, fick trean jobba lite mer med humor (en vinkling som sannolikt förstärktes tack vare att Columbinemassakern ett knappt år tidigare satt fokus på fikitva våldsamheter) som ofta byggde på att de ”verkliga” rollfigurerna fick träffa sina motsvarigheter för filmen Stab 3. Särskilt underhållande blev samarbetet mellan Cortney Cox hänsynslösa reporter Gale Weathers och Parker Posys Jennifer Jolie, som spelar Gale i Stab-filmen.

Den sista filmen hade naturligtvis inget lätt jobb framför sig, att försöka återskapa en så pass självmedveten historia som Scream (med uppföljare) måste vara ett litet helvete. Man försöker svänga sig som begrepp som ”screamake” och ”shriekquel”, kommentera ”New decade, new rules” eller ”The unexpected is the new cliché” och för första gången används faktiskt ordet ”meta”. Inledningen blir en film i en film i en film i ett försök att ruska om sin publik.

Alla fyra filmerna är naturligtvis en orgie i referenser, mellan sig själva och till skräckfilmer och skräckfilmsgenren i gemen. Flera enstaka händelser återkommer (Gale blir nedslagen, pojkvännen smyger in genom fönstret), vi har ett flertal repetitiva scener och även parallella händelseutvecklingar. Vill man ändå skala bort alla de medvetna metalagren för att komma någon slags kärna skulle jag säga att det dels rör familjen och missriktad familjekärlek (grunden till allt som händer i de fyra filmerna är i slutänden Maureen Prescott) dels ett försök till kritik av en rovgirig underhållningsindustri som, likt en oformlig amöba, inbegriper så väl nyhetsjournalistik, rättsväsendet och sociala medier.

En sådan kritik är alltid farlig eftersom det är så lätt för produkten i sig att trilla i exakt samma fälla. När vi väl kommer fram till sista delen upplever jag att det inte längre finns så mycket vare sig film- eller genrekärlek kvar (trots inblandning från både Wes Craven och Kevin Williamson). Den enda passionen som återstår är den för the almighty dollar och ansträngningarna att casha in på ett redan etablerat, och därmed säkert, koncept. Men om det är till någon tröst ser jag det så här: äkta kärlek till skräckfilm består, även om Scream-konceptet förgår.

Scream (1996)

Scream 2 (1997)

Scream 3 (2000)

Scream 4 (2011)

Som vanligt återstår den mest spännande frågan: vad öser de andra filmspanarna kärlek över idag?
The Velvet Café
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm